Hospitaliserad

För att följa upp det förra inlägget så kan jag nu berätta att jag är en erfarenhet rikare av svensk sjukvård efter att ha varit boende på sjukhus i en vecka. Sammanfattningsvis kan jag ju bara säga att lilla killen blev sämre och vi orkade inte hålla på att få höra att vi egentligen tillhörde ett annat sjukhus så vi åkte direkt till den akut vi tillhör. Vi hann knappt komma in på avdelningen så fick vi hjälp....och 10 minuter senare var vi också inlagda på barnakuten. Så allvarligt var det. Jag och lilla killen låg inne i en vecka.

Det var en intressant upplevelse måste jag säga. Eftersom han bland annat hade influensan så var alla som kom in till oss tvugna att ha på sig skyddskläder. Inte fullt ut i vita dräkter men gott och väl munskydd, förklädden och handskar. Varje gång. D v s varje gång en ny sköterska och undersköterska gick sin rond - 3 ggr per dygn och sedan alla gånger då de skulle in med medicin, mitt kaffe etc etc. Som bonus kan jag ju tala om att när vi äntligen fick åka hem fick vi också ta med oss en massa saker från både sjukhusrummet och slussen. Allt som hade varit i vårat rum skulle kastas, det fick inte sparas eftersom lilla killen hade haft influensan. Så vi fick med oss blöjor, servetter, olika typer av tejper, handduk...(oj, den ingick nog inte) etc hem. Snällt.

Jag kan tala om att sjuksyrrorna och läkarna var jättebra. Första dagen (efter att vi blivit inskrivna) kom det en läkare och hans entourage....ni vet, en huvudläkare och sedan 4 underläkare eller läkarlärlingar eller vad man nu kallar dem varvid en av dem skulle stå för genomgången. Det var ju underhållande. Hon var trevlig men hade egentligen ingen aning om vad hon skulle fråga efter att hon frågat hur lilla killen mådde. Själv trodde jag att vi skulle bli utskrivna på en gång men se det blev vi inte och tur var ju det. Dag två kom bara huvudläkaren och en läkarstudent och sedan tror jag att läget var så allvarlig så då kom bara en läkare in istället, en ny varje dag och en annan på kvällen. Efter halva veckan fick vi en läkare som återkom resten av veckan. Han var trevlig men det var underhållande. Stackarn. Han hade uppenbarligen ingen koll på barn alls och vinkade till lilla killen pratade med honom som om han var 4-5 år och drog en del skämt...det blev lite pinsamt faktiskt. Dessutom var det uppenbart att han var nyanställd. Fast han var snäll och han försökte verkligen på alla sätt och vis vara bra. Till slut var det iallafall dagens nöje att se hur denne läkare skulle tala om för oss att jag och lilla killen inte fick åka hem idag heller.....det var uppenbarligen besvärligt för honom. Ända tills den dagen kom då han sa att vi fick åka hem...hur ställde jag mig till det....oj, skulle jag ta hand om lilla killen hemma ensam utan alla läkare och sköterskor? Hur skulle det gå till? Svett, svett...men ok. Vi blev inte utskrivna utan fick åka hem på permission och tillgång till mobila sköterskor som kom och hälsade på oss varje dag.

Det ultimata tecknet på att jag och lilla killen blivit hospitaliserade var att sköterskorna kom och sade hej då till oss. Det vill säga nästan alla sköterskor...det var faktiskt lite rörande. De gillade lilla killen och själv kan jag bara säga att det gick så fel i somras måste ha berott på att det var sommarpersonal för nu var vi så väl omhändertagna.

Fritt vårdval eller ??

Sedan år 2003 så kom landsting och kommuner överens om ett fritt vårdval vilket bland annat innebär att patienter kan söka vård var de vill. I princip. Efter att vi hade en dust i somras med den barnakut vi tillhör så ifrågasatte vi starkt deras kompetens och engagemang (det tog tre akutbesök och en väldigt arg mamma innan ljuset gick upp att testa för kikhosta) så vi valde att åka till ett annat sjukhus idag då båda barnen verkar dra på influensan.

Vi börjar dock från början med att vi ringde till vår egen vårdcentral då vi inte ansåg att det var akut. Först måste man ringa ett nummer till vårdcentralen, telefontiden börjar klockan 08:00 och alla kastar sig på telefonen samtidigt så det är upptaget hur länge som helst. När man väl kommer fram ska man lämna sitt nummer och så får man en uppskattad tid när de ringer tillbaka. De skulle ringa vid 9-tiden. Det dröjde ytterligare en halvtimma innan de ringde vilket man kan förstå. Efter att maken dragit historien så menar vårdcentralen att då lilla killen är under året så borde vi åka till akuten istället för en vårdcentral, men vi kan ju ringa och konsultera akuten först. Vi får ett telefonnummer och maken ringer....för att bli direkt omkopplad till vårdguiden istället. Ja, just det - det var samma sak i somras. Barnakutmottagningarna tar inte emot samtal - de har inte tid så man omkopplad till vårdguiden/vårdupplysningen. Maken drog repertoaren igen och även här ansåg man att vi nog behövde åka till akuten då lilla killen haft kikhosta tidigare. Sagt och gjort så pallrade vi oss iväg till akuten, märk väl inte den akuten som vi egentligen tillhör.

När vi äntligen kom fram så funderade damen i luckan på barnakuten ett tag och så sa hon...ni tillhör ju inte detta sjukhus...näe, sa vi - men det är ju fritt vårdval..!! Jo, förvisso, efter ett tags funderande bestämde sig dock damen på barnakuten för att det inte var akut och skickade iväg oss till närakuten. På närakuten satt en annan dam och tittade på oss och sa omedelbart efter att hon sett vart vi bodde att jaha...vi tillhörde ju inte denna närakut...näe, sa vi - fritt vårdval och vi blev ivägskickade från akuten. Mhm..sa tanten, ja ja, det går väl an då. Så fick vi sitta och vänta, och vänta och vänta. Läkaren var jättetrevlig och diskuterade inte fritt vårdval, istället menade hon att lilla killen rosslade på tok för mycket som en liten ska göra, efter ett tag bestämde hon att vi visst var ett fall för akuten och remitterade över oss dit igen.

Nåväl, tillbaka på akuten kom nästa snorkiga sjuksyrra och sa det första hon gjorde - ni tillhör inte det här sjukhuset, vet ni det. Ja, det gör vi verkligen men nu har vi utnyttjat fritt vårdval men ärligt talat börjar det ju kännas som vi snyltat i någon annans skafferi typ. Så såg hon remissen och nåja, det fick väl gå an.

Väl inne på rummet på akuten kom nästa syrra och säger samma sak. Ni tillhör inte detta sjukhus. etc etc. Återigen sa vi till att vi utnyttjade vårt fria vårdval.

Ok, så sammanfattningsvis så kan jag bara konstatera att läkarna inte bryr sig om vilket sjukhus man tillhör utan de är intresserade av att ge bästa möjliga vård. Sjuksyrrorna däremot var näst intill ointresserade av att hjälpa barnen utom en manlig på närakuten som var helt underbar - han sjöng små glada visor och lekte med lilla killen när vi var tvugna att ta otäcka prover etc. Han var faktiskt underbar och måste bli dagens härliga upplevelse.


Intet nytt på västfronten

Har nu funderat i flera dagar på vad jag ska skriva om på bloggen men har inget särskilt att skriva eftersom jag censurerar en hel del....när jag är varm i kläderna lär jag sluta med det också.

 Från början såg november ut att bli en lugn månad men så small det till i almanackan och nu är det mycket igen. Det är ju trivsamt till en viss gräns men jag gillar verkligen spontanitet också bara för känslan av att vara levande. Ärligt talat är planerade saker trevligt så länge man inte låser fast sitt tänkande i det och glömmer bort den eviga charmen i spontaniteten.

En bra liknelse kan väl vara när undertecknad var ung och i pirncip levde dag för dag utan att oroa sig så mycket för vad som skulle hända dagen efter eller för den delen ens vad jag skulle göra samma eftermiddag för det löste sig alltid på ett eller annat sätt med en kompis som kommer över, att åka hem till en kompis eller gå ut på stan eller något annat liknande. Det hände alltid spontant i princip så sakta men säkert kröp vuxenlivet in med planerade fikadejter etc. I början blev det nästan trist men så efter ett tag bestämde jag att antingen får jag sluta med inbokade fika dejter eller ändra sättet att göra dem på. Nu är det bästa jag vet att fika dejta, bortsett från kaffet naturligtvis men en fika dejt är alltid spännande nu eftersom man aldrig kan veta  vad som ska hända. Jag får glädjas över favorithobbyn peoplespotting. Är precis hemkommen från fikadejt där vi var på ett ställa och fikade som jag inte varit på på flera år....det var trevligt och hade inte förändrats så mycket. Very nice.

Dom där dagarna

Dom där dagarna har väl alla eller hur....ni vet, när man vaknar och allt bara tycks gå fel. I vanliga fall så brukar jag försöka stoppa huvudet i sanden och bara passera genom dem och hoppas på att de ska gå snabbt men sedan något år tillbaka så har jag istället bestämt mig för att det måste finnas något bra i de dagarna också. Bara en enda sak som är bra och gör att resten av de tråkiga sakerna blir mindre tråkiga.

Så utan att gå in på för mycket detaljer har de sista dagarna varit en snöbollseffekt med strul på vartenda område av livet i princip, strul med en det ena än det andra och när man äntligen tror att det är över så kommer nästa grej och det är bara att öva på tålamodet, bita ihop och komma ihåg att imorgon vaknar man till en ny dag då det är över...förhoppningsvis. Så kom den gyllene positiva saken igår. Kompisen hade bakat efterlängtade mazariner. Jag har längtat efter dom sedan förra julen då jag fick två. Jag visste inte ens att jag skulle få dom utan maken kom hem med dom efter att på uppmaning från kompisen åkt förbi och hämtat upp dem på vägen hem.

Det här är inga vanliga mazariner, tro mig. De här är stora, goda, och vackra. Hon bakar dom underbart gott. Till att börja med har denna underbara mazarin storleken av en muffins, den är underbart vackert dekorerad på ovansidan med sylt och icing och tre underbara pistagenötter och under detta underbara dekorativa yttre döljer sig det underbart goda inre. Det är luftig fyllning som är matig. Inte som de mazariner man köper ute som är ärligt talat ganska tråkiga och lätt torra. Man äter de köpta mazarinerna för att dryga ut kaffet typ. Men kompisens mazarin är ärligt talat en bit av himmelriket. Jag vill inte att himmelriket ska ta slut så jag äter inte upp dom på en gång.  Jag tar en sked och börjar långsamt skära från ovansidan genom den underbara garneringen genom den underbart härliga fyllningen ner till mazarinskalet och jag får torka bort lite dregel som rinner i munnen innan jag i äkta Nigela stil stoppar in den härliga mazarinbiten i munnen och bara glömmer bort livet utanför för en liten stund. Så gott, så underbart...himmelriket. Så mitt i den sura snöbollseffekten av tråkiga bläsaker så finns denna underbara lilla bit av himmelriket. Tack!!

Starbucks...äntligen till Sverige

På facebook finns en grupp som jag med glädje anslöt mig till för några år sedan "Bring Starbucks to Sweden" och nu är det sant. Starbucks kommer äntligen till Sverige. Första Starbucks kommer att öppna på Arlanda av någon skum anledning. Jag tror inte att Waynes, Espresso House eller Coffeehouse by George kommer att bli utkonkurrerade men däremot finns det nu ytterligare ett alternativ.

För att vara helt ärlig så har jag dock varit så glad när vi har varit på resande fot och ibland har varit less på det inhemska kaffet eller framförallt när vi inte orkar gå längre utan bara vill sitta ner ett tag någonstans där det finns AC och en ren toalett och sjysst kaffe. Dessutom har det aldrig slagit fel hittills heller, all personal på Starbucks är trevliga. När vi var i Barcelona var det varmt varmt varmt....och en massa små trevliga trånga barer överallt utan toaletter...det var absurt nog så himla skönt att bara kunna gå in på Starbucks och veta vad man skulle få. Gott kaffe, trevlig personal, gott fikabröd, AC och en ren toalett. Kaffet i Barcelona var jättegott men det var rätt skönt att sitta på ett ställe där det fanns uppkoppling för datorn och de ovan angivna anledningarna. I Storbritannien har jag varit evigt tacksam för att Starbucks fanns (och för att Costas fanns också) när jag till slut verkligen varit förtvivlad över det inhemska kaffet som mer smakar som någon vridit ur disktrasan. Till och med när jag varit på en del stället som sålt latte och cappuccino men där de mest verkar ha serverat bryggkaffe med skummad mjölk....bläääää. Då har det varit en strålande glädje att gå in på Starbucks och få en god god kaffe med en Very berry scones...dräglar efter den.

I USA har de ju verkligen lyckats med konceptet då det finns ett samarbetsavtal med bokhandeln Barne´s & Noble. Stämningen förhöjs av att Barne´s & Noble har hela sin inredning - alla bokhyllor, bänkar etc i härligt i mörkt körsbärsträd eller teak och så finns där även Starbucks. Har man lite tur så säljer även Starbucks cafeét choklad från Godiva.

Så jag är så glad så glad nu.

Livet väntar inte

Mitt på en bro i Stockholm har någon spraymålat orden "Men livet väntar inte". Första gången jag läste det slog det mig på en gång vilket fulländat uttryck det är. Det är ju så sant eller hur. Livet väntar inte, det går alltid vidare vare sig man vill eller inte vill. Fast det är egentligen inte så jag tolkat det när jag läst det utan snarare som en uppmaning att sluta tveka för länge, sluta fundera på konskvenserna av sitt agerande och tvivlet om vilken väg man ska välja och alla andra val man ska göra. Uttrycket "Men livet väntar inte" uppmanar mer till att sluta fundera så mycket och bara hoppa in i livet och leva. Underbart, härligt, för det mesta ansvarslöst och bara så så härligt. Det är ju underbart när man gör det. Tar ett beslut här och nu utan att fundera för mycket på konsekvensen och sedan gör man det. Så var det när jag började dyka...jag satt där och tittade på de andra som skulle dyka (det var i Grekland, strålande sol och stekande värme, blå himmel och blått klart hav) och undrade om jag var galen....så bara bestämde jag mig, ja då får jag väl vara galen men jag kommer åtminstone att dö när jag har roligt.

Det är faktiskt ett av de få motton jag bestämt mig för att alltid gå efter, ni vet vissa grundläggande principer som man har i sitt liv. En av dem är att alltid försöka ha kul och roligt. Allt kan vara roligt, det blir inte bättre än man gör det till själv och har man inte roligt...näe, då är det väl läge att sluta med det eller gå vidare för Livet väntar ju inte.

Tandläkarräkningsskräck

Så idag har jäg äntligen varit hos tandläkaren igen efter X antal år. Skulle tippa att det var nästan 5 år sedan jag var hos tandläkaren. Jag har inte tandläkarskräck men däremot har jag tandläkarräkningsskräck. Varje gång man ska gå till kassan och betala så är det typ dubbelt så dyrt som jag tänkt och då har jag ändå tagit i - tycker jag. Men men...graviditeter försämrar tydligen tänderna drastiskt - något med kalken och efter att ha varit gravid två gånger och inte gått till tandläkaren fick jag till slut dra mig dit. Det är bara så tråkiga saker att betala för. Jag kan komma på så mycket andra saker som är roligare som jag kan göra för de pengarna än att gå till tandläkaren så åååååååååååååhhhh för att jag måste gå dit.

Jag har iallafall bytt tandläkare nu och slutat gå till gamla hederliga folktandvården. För inte nog med att jag inte gillar räkningarna men varje gång jag kommer dit så får man inte bara en fet räkning utan man får också en lång rad förmaningar "varför går du inte en gång per år, varför väntar du så länge. vet du vad som kan hända när du väntar så länge, du måste gå en gång per år etc etc etc". En gång hade en tandläkare till och med fräckheten nog att fakturera för konsultation...60 pix (det här var typ 15 år sedan) skulle han ha för att han  berättade att jag skulle borsta tänderna i cirkelrörelser.

Den nya tandläkarmottagningen är jättebra tycker jag. Opersonlig för det är en så stor mottagning så man kan få en ny tandläkare varje gång om man vill och inte hänga upp sig på en. Fast jag tror jag ska göra det ändå efter dagens besök. Så jag kom dit som jag tänkt och bad tysta böner att jag inte skulle ha alltför mycket håll. Efter en kortare väntan kommer en glad tandsköterska, skakar hand och för in mig i rummet. Där står en kvinna (eller flicka tyckte jag det kändes som) och frågade "Doo ju speeek änglish?" Öööhhhh...jooo..yes menar jag. Ok, skumt, jag vet att den här mottagningen skryter med att de pratar så många språk men jag fick liksom för mig att utgångspunkten var att alla pratade svenska. Men ryskan eller polskan pratade inte svenska....faktum var att hon knappt pratade engelska så det blev nästan komiskt. Hon var iallafall lika högdragen som de flesta läkare och tandläkare var.

Jag hade iallafall inga hål tack och lov men jag måste ta bort två visdomständer som ska opereras bort. Det ser jag inte fram emot.

Ny blogg...nya andetag...nya tankar...eller??

Ok kära vänner nu har jag startat den nya bloggen. Det är lite bitterljuvt eftersom jag startade den andra bloggen för 4!!!! år sedan. Då jag inte tänkte mig för så gav jag ut bloggadressen till en kollega som senare visade sig ha riktigt otäcka humörsvängar eller som kompisarna sa, hon måste ha någon bokstavskombinationssjuka.... Det enda jag kan konstatera var att det blev för personligt att ha henne läsa min blogg så här är jag nu med en ny blogg.

Idag har jag dessutom gjort en ansiktsbehandling där jag för första gången fick ultraljud i ansiktet. Otippat men kanske effektfullt.


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0