Hospitaliserad
För att följa upp det förra inlägget så kan jag nu berätta att jag är en erfarenhet rikare av svensk sjukvård efter att ha varit boende på sjukhus i en vecka. Sammanfattningsvis kan jag ju bara säga att lilla killen blev sämre och vi orkade inte hålla på att få höra att vi egentligen tillhörde ett annat sjukhus så vi åkte direkt till den akut vi tillhör. Vi hann knappt komma in på avdelningen så fick vi hjälp....och 10 minuter senare var vi också inlagda på barnakuten. Så allvarligt var det. Jag och lilla killen låg inne i en vecka.
Det var en intressant upplevelse måste jag säga. Eftersom han bland annat hade influensan så var alla som kom in till oss tvugna att ha på sig skyddskläder. Inte fullt ut i vita dräkter men gott och väl munskydd, förklädden och handskar. Varje gång. D v s varje gång en ny sköterska och undersköterska gick sin rond - 3 ggr per dygn och sedan alla gånger då de skulle in med medicin, mitt kaffe etc etc. Som bonus kan jag ju tala om att när vi äntligen fick åka hem fick vi också ta med oss en massa saker från både sjukhusrummet och slussen. Allt som hade varit i vårat rum skulle kastas, det fick inte sparas eftersom lilla killen hade haft influensan. Så vi fick med oss blöjor, servetter, olika typer av tejper, handduk...(oj, den ingick nog inte) etc hem. Snällt.
Jag kan tala om att sjuksyrrorna och läkarna var jättebra. Första dagen (efter att vi blivit inskrivna) kom det en läkare och hans entourage....ni vet, en huvudläkare och sedan 4 underläkare eller läkarlärlingar eller vad man nu kallar dem varvid en av dem skulle stå för genomgången. Det var ju underhållande. Hon var trevlig men hade egentligen ingen aning om vad hon skulle fråga efter att hon frågat hur lilla killen mådde. Själv trodde jag att vi skulle bli utskrivna på en gång men se det blev vi inte och tur var ju det. Dag två kom bara huvudläkaren och en läkarstudent och sedan tror jag att läget var så allvarlig så då kom bara en läkare in istället, en ny varje dag och en annan på kvällen. Efter halva veckan fick vi en läkare som återkom resten av veckan. Han var trevlig men det var underhållande. Stackarn. Han hade uppenbarligen ingen koll på barn alls och vinkade till lilla killen pratade med honom som om han var 4-5 år och drog en del skämt...det blev lite pinsamt faktiskt. Dessutom var det uppenbart att han var nyanställd. Fast han var snäll och han försökte verkligen på alla sätt och vis vara bra. Till slut var det iallafall dagens nöje att se hur denne läkare skulle tala om för oss att jag och lilla killen inte fick åka hem idag heller.....det var uppenbarligen besvärligt för honom. Ända tills den dagen kom då han sa att vi fick åka hem...hur ställde jag mig till det....oj, skulle jag ta hand om lilla killen hemma ensam utan alla läkare och sköterskor? Hur skulle det gå till? Svett, svett...men ok. Vi blev inte utskrivna utan fick åka hem på permission och tillgång till mobila sköterskor som kom och hälsade på oss varje dag.
Det ultimata tecknet på att jag och lilla killen blivit hospitaliserade var att sköterskorna kom och sade hej då till oss. Det vill säga nästan alla sköterskor...det var faktiskt lite rörande. De gillade lilla killen och själv kan jag bara säga att det gick så fel i somras måste ha berott på att det var sommarpersonal för nu var vi så väl omhändertagna.
Det var en intressant upplevelse måste jag säga. Eftersom han bland annat hade influensan så var alla som kom in till oss tvugna att ha på sig skyddskläder. Inte fullt ut i vita dräkter men gott och väl munskydd, förklädden och handskar. Varje gång. D v s varje gång en ny sköterska och undersköterska gick sin rond - 3 ggr per dygn och sedan alla gånger då de skulle in med medicin, mitt kaffe etc etc. Som bonus kan jag ju tala om att när vi äntligen fick åka hem fick vi också ta med oss en massa saker från både sjukhusrummet och slussen. Allt som hade varit i vårat rum skulle kastas, det fick inte sparas eftersom lilla killen hade haft influensan. Så vi fick med oss blöjor, servetter, olika typer av tejper, handduk...(oj, den ingick nog inte) etc hem. Snällt.
Jag kan tala om att sjuksyrrorna och läkarna var jättebra. Första dagen (efter att vi blivit inskrivna) kom det en läkare och hans entourage....ni vet, en huvudläkare och sedan 4 underläkare eller läkarlärlingar eller vad man nu kallar dem varvid en av dem skulle stå för genomgången. Det var ju underhållande. Hon var trevlig men hade egentligen ingen aning om vad hon skulle fråga efter att hon frågat hur lilla killen mådde. Själv trodde jag att vi skulle bli utskrivna på en gång men se det blev vi inte och tur var ju det. Dag två kom bara huvudläkaren och en läkarstudent och sedan tror jag att läget var så allvarlig så då kom bara en läkare in istället, en ny varje dag och en annan på kvällen. Efter halva veckan fick vi en läkare som återkom resten av veckan. Han var trevlig men det var underhållande. Stackarn. Han hade uppenbarligen ingen koll på barn alls och vinkade till lilla killen pratade med honom som om han var 4-5 år och drog en del skämt...det blev lite pinsamt faktiskt. Dessutom var det uppenbart att han var nyanställd. Fast han var snäll och han försökte verkligen på alla sätt och vis vara bra. Till slut var det iallafall dagens nöje att se hur denne läkare skulle tala om för oss att jag och lilla killen inte fick åka hem idag heller.....det var uppenbarligen besvärligt för honom. Ända tills den dagen kom då han sa att vi fick åka hem...hur ställde jag mig till det....oj, skulle jag ta hand om lilla killen hemma ensam utan alla läkare och sköterskor? Hur skulle det gå till? Svett, svett...men ok. Vi blev inte utskrivna utan fick åka hem på permission och tillgång till mobila sköterskor som kom och hälsade på oss varje dag.
Det ultimata tecknet på att jag och lilla killen blivit hospitaliserade var att sköterskorna kom och sade hej då till oss. Det vill säga nästan alla sköterskor...det var faktiskt lite rörande. De gillade lilla killen och själv kan jag bara säga att det gick så fel i somras måste ha berott på att det var sommarpersonal för nu var vi så väl omhändertagna.
